Så var snart hösten förbi och om mindre än en vecka står jag på startlinjen i Bruksvallarna för den officiella säsongsöppningen. Även om det fortfarande känns som höst – snön lyser med sin frånvaro och termometern visar fortfarande plusgrader. Nåväl, vädret är det lite att göra någonting åt och jag hoppas att Kung Bore kommer snart och lyser upp.

Rehabilitering från min stressfraktur går framåt och jag är snart nästan helt återställd. Förra veckan tog jag mina första löpsteg, även om det bara var fem minuter men ändå. Jag har också gått tillbaka till klassisk skidåkning och gjort ett par diagonalpass. Det slog mig hur lite jag diagonalat det här året, jag tror nästan jag kan räkna passen på en hand. I lördags körde jag ett tufft intervallpass på bandet och fick avsluta med just diagonalintervaller. Upplägget för hela passet var 12 x 1 minuter varav de 10 första var stakning och de två sista brant diagonalåkning. Nästan maxpuls och ett laktatvärde på 13,1 mmol/L beskriver att det var ett tufft pass. Kortare intervaller innebär oftast högre fart och jag kan säga att när du kör över 20km/h på bandet så är upplevelsen att det går ganska fort. Då är jag tacksam för det säkerhetssystem som Rodby har. Dels att det finns ett nödstopp men framförallt den säkerhetsselen som gör att du inte kan ramla av bandet. För mig är det en stor trygghet när jag kör fort och gör att jag faktiskt vågar köra upp bandet till högre hastigheter. Med 13,1 mmol/L i musklerna så är det lätt till att tappa balansen, vilket också skedde under lördagens pass, hehe.

Förutom ett bra säkerhetssystem så kan jag säga att det är många dagar under denna hösten som jag varit tacksam för detta band, dels för att den varit hjälpfull i min rehabperiod men också för att den räddat många andra pass när asfalten har varit blöt, hal och kall, och det inte finns någon snö. Bättre och effektivare pass än de som görs på bandet är svårt att få till. Till helgen ska dessa pass omvandlas till att få ut max i skidspåret och det ser jag förväntansfullt framemot.